Vi lever i en tid med mycken religiös förvirring. Även när det gäller livsstil ges det motsägelsefulla signaler. Samtidigt bär många på en längtan efter ett radikalt och hängivet kristenliv.
I denna situation är det mycket lätt att lockas in i auktoritära och sekteristiska rörelser. Sedan min bok Maktmänniskan i församlingen kom ut, först i Norge och Sverige och senare i allt fler länder i Europa, har jag många gånger blivit kontaktad av människor som blivit utsatta för maktövergrepp från religiösa ledare och som blivit skadade i osunda, auktoritära miljöer. Detta gäller inte minst Sverige.
Med den bakgrunden vill jag rekommendera boken skriven av två finska kvinnor om deras uppbrott från Mariasystrarna i Darmstadt i Tyskland. Innehållet är tungt eftersom det avslöjar så mycken nöd, men boken är så fint upplagd och utformad att den ändå är lätt att läsa.
Jag tror alltså på systrarna. Hela deras framställning verkar helt igenom ärlig, och deras dokumentationer är utförliga och korrekta. Men jag tror också på dem därför att jag vet hur makt kan få grepp om människor. De angrepp som förekommit mot dessa båda när man ifrågasatt deras avsikter och vägrat att gå in på det som är sakens egentliga kärna, påminner precis om hur det brukar vara i sådana miljöer. Ledarens vilja är detsamma som Guds vilja. Och alla invändningar, till och med i tankarna, framställs som angrepp från Satan. I samband med min bok om maktmänniskor har jag sett så mycket av just denna form av argumentation att det inte förundrar mig det minsta.
Den här boken har fått saker och ting att falla på plats för mig även när det gäller sådant som skett vid Sandom Retreatsenter (som är det första retreatcentret i Skandinavien och den retreat gård som jag varit engagerad i under fyrtio år).
Under den period då Mariasystrarna var speciellt populära i Norge och Sverige, kom det inte så få människor till oss efter att ha besökt Darmstadt. En del av dem var så skadade, både andligt och psykiskt, att vi måste sända dem vidare till psykiater och psykologer. Jag minns särskilt två unga kvinnor som kom till en av våra retreater. Jag mötte dem ute på gården och hälsade dem välkomna. Utan att presentera sig eller säga något annat utbrast de gång på gång: "Vi dryper av synd. Vi dryper av synd." De hade utsatts för så brutal självrannsakan att de hade fastnat i en fullständigt sjuk skuldkänsla.
Jag måste erkänna att jag först ansåg deras uppträdande vara överspänt och egendomligt. De hade varit hos nunnor som kallar sig evangeliska och måste ha fått god undervisning om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse. Under våra fortsatta samtal gick det upp för mig att så inte var fallet.
I detta sammanhang måste jag tillägga att jag tror att människor med en sund och grundläggande förståelse av vad Kristi försoning och rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar betyder, kan må väl av att bli omskakade av en självrannsakan. Men är man så utlämnad som dessa unga flickor, är det en mycket ohälsosam miljö.
Nu beskriver inte boken Makten och ärligheten så mycket de tillfälliga gästernas upplevelser, utan går in på det som händer bakom kulisserna, till exempel att systrarna anklagar varandra utan att den som blir angripen ges möjlighet att försvara sig. Det var sådana upplevelser hos folk från Norge som vi fick ta del av.
Läs denna bok, även om den är kraftig föda! Och då tänker jag inte bara på er som är Mariasystrarnas vänner, utan också på människor som är förtryckta i rörelser med starka ledare som kräver absolut lydnad. Greppen är de samma, maktsystemet också. "Bli inte slavar under människor", skriver aposteln Pau lus.
Edin Lövås
